"Tusse brukar gömma sig under loggolvet om det ska bli åska.Han känner det på sig flera timmar i förväg"säger Kennes pappa.Då Kenne och jag går tillbaka över fältet säger jag"Tror du att en hund kan vara åskrädd"?"Vet inte"svarar Kenne.Men det var sant.När vi la´oss på magen och tittade under loggolvet,så såg vi Tusse ligga där,långt långt in.På eftermiddagen började det åska.

Precis bakom vårat hus hade de gjort en jättelång hässja."Ska vi pröva om vi kan krypa igenom den"sa Kenne."Kanske"sa jag "om du kryper först" Kennes lillasyster vägrade krypa med.Hon fick springa till slutändan,sitta där ,och vänta på oss.Å,vad jag tycker att Kenne är modig som kryper först.Det är kolsvart därinne.Ibland ligger det råttbon med ungar därinne,dom måste man krypa över.

"Kom an  då",sa Kenne och försvann.Jag följde efter."Du får inte krypa så fort"skriker jag åt honom."Jag måste kunna känna dina fötter hela tiden"Det är trångt därinne.Jag ser ingenting.Hela tiden hör jag  Kenne framför mig och hela tiden känner jag efter hans fötter."Nu är de´stopp,jag ska gräva lite me´händerna"skriker han."Kommer vi aldrig fram,tänk om vi måste backa tillbaka"?"Nuuu kommer vi ut" ropar Kenne.Jag tittat upp och skymtar solljus runt Kennes huvud.