Anny stirrar på oss när vi kommer fram."Ni har varit borta jättelänge,säger hon,och titta så ni ser ut" Vi tittar på varandra och börjar skratta.Vi har hö och boss i håret och på kläderna."Snyt dig" "Varför då" "Snyt dig bara"säger Kenne."Har ingen näsduk" "Peta dig i näsan då" Jag petar i näsan och blir svart på fingret.Kenne skrattar ännu mer,han snyter sig i handen och blir alldeles svart."Det är bara damm,säger han."Vi sitter i en ring och skrattar och borstar av oss all boss.

Anny och Kenne har kalkoner.Dom går lösa.Alla är kalkonhönor,utom en.En stor kalkontupp,som vaktar alla andra mot räven,duvhöken eller vråken.Vi barn klappar i händerna när vråken kommer.Ibland retar vi tuppen.Det är roligt.Vi hoppar och dansar framför honom,men inte för nära."Lu lu lu lu "härmar vi.Då blir han arg.Han lyfter på stjärtfjädrarna,drar tillbaka halsen och huvudet,sen blir han röd.Anny och jag drar oss tillbaka,Kenne fortsätter tills tuppen kommer emot honom."Spring"ropar Kenne.Vi gömmer oss bakom husknuten,då stannar kalkonen, när han inte ser oss.Han gör likadant varje gång.

De gånger Kenne och jag vill bli av med Anny,då klättrar vi opp för stegen inne i hönshuset.Taket till hönorna är trasigt,så vi sitter däruppe på en bjälke och snickrar.Ja,vi snickrar,för vi har tagit dit spikar och nubb och vedträ´n och garn.När vi tittar ner på hönorna,då de är rakt under oss , kan vi inte låta bli att spotta på dom,bara för att se om man träffar.Hönorna märker ingenting.